Att vara förälder till ett barn som fungerar annorlunda – och kanske känna igen sig

Det börjar ofta med barnet. En utredning sätts igång, du läser på om adhd eller autism för att förstå och stötta ditt barn, och så händer något oväntat mitt i allt. Sida efter sida känner du igen något. Inte bara hos barnet, utan hos dig själv. Beskrivningar av hur det är att fungera annorlunda börjar plötsligt låta som din egen barndom, ditt eget vuxenliv. Mitt i att vara den trygga famnen för ditt barn väcks frågor om din egen hjärna. Det är en speciell dubbelhet, och den är vanligare än man tror. Här tittar vi lugnt på den, på hur du bär både ditt barns process och din egen begynnande insikt på en gång.

En dubbelhet många känner igen

Att känna igen sig i sitt barns utredning är inte konstigt. Neuropsykiatriska tillstånd är till stor del ärftliga, så det är vanligt att samma drag finns hos en förälder eller någon annan i släkten. När barnet utreds blir det därför ofta en spegel. Det kan visa sig som att du:

• känner igen barnets svårigheter från din egen uppväxt
• plötsligt förstår saker om dig själv som aldrig fått en förklaring
• känner både lättnad och en gammal sorg på samma gång
• undrar om du själv borde utredas, men inte vill ta fokus från barnet
• pendlar mellan att vara förälder och att vara den som också behöver något

Allt det här får rymmas samtidigt. Att frågorna om dig själv dyker upp betyder inte att du sätter dig själv före barnet. Det betyder att en länge dold del av din historia får ljus, just när du är som mest inkopplad på hur en sådan här hjärna fungerar.

Att stötta barnet och se sig själv

Den första och viktigaste rollen är förstås den som förälder, och den behöver du inte tveka om. Att läsa på, förstå barnets behov och möta det med tydlighet och värme är det som hjälper mest. En sak är värd att hålla nära: barnet kan ofta inte göra det vi ber om på samma sätt som andra barn, och starka reaktioner kommer oftast när kraven blir för höga. Att sänka kraven till barnets faktiska förmåga är inte att ge efter, det är att möta barnet där det är.

Mitt i det kan din egen igenkänning faktiskt vara en gåva. Många föräldrar som själva fungerar annorlunda beskriver att de lättare förstår sitt barns upplevelser inifrån, och kan möta dem med en empati som är svår att låtsas till. Det du kanske saknade som barn, att någon förstod, kan du ge vidare just för att du vet hur det känns.

Samtidigt är det viktigt att inte låta din egen insikt drunkna i barnets behov. Det är lätt hänt att gränserna för det egna livet suddas ut när barnet alltid kommer först, och föräldrar till barn som behöver mycket har i sig en förhöjd risk för egen stress och utmattning. Att ta hand om dig är därför inte en lyx vid sidan av föräldraskapet, det är en del av att orka vara den förälder du vill vara.

Om du vill förstå dig själv vidare

Kanske räcker igenkänningen för stunden, kanske växer den till en önskan att förstå mer. Båda är okej, och det finns ingen brådska. Men om du märker att dina egna svårigheter ställer till det i vardagen, och att du själv skulle behöva stöd, finns det all anledning att utforska det, för din skull lika mycket som för barnets.

Ett första steg kan vara att boka tid hos din vårdcentral och beskriva dina egna svårigheter: vad som är svårt, hur länge det funnits och inom vilka områden det ger problem. Vårdcentralens roll är att ringa in vad det kan bero på, eftersom symtom som koncentrationssvårigheter, rastlöshet eller oro kan ha flera orsaker. Finns det skäl att misstänka adhd eller autism kan du remitteras vidare för en utredning. Den gör inte att du sviker barnets process. Tvärtom kan din egen förståelse göra dig till ett ännu stadigare stöd.

Och bär du mycket just nu, både barnets behov och dina egna uppvaknande frågor, ska du veta att du inte behöver göra det ensam. Att prata med andra föräldrar i liknande situation lättar ofta mer än man tror, och intresseorganisationer ordnar sådana sammanhang. Känns det tungt kan du också vända dig till en vårdcentral, eller ringa 1177 för råd om var du kan söka stöd, för din egen del. Du räknas också.

Vanliga frågor

Är det mitt fel att mitt barn har det här, eftersom det går i släkten?

Nej. Att neuropsykiatriska tillstånd är ärftliga är inget du valt eller kunnat styra, lika lite som ögonfärg. Skuld hör inte hit. Det som hjälper barnet är inte att du klandrar dig själv, utan att du förstår och möter barnets behov, och tar hand om dig själv på vägen.

Är det själviskt att tänka på min egen eventuella diagnos nu?

Nej. Att frågorna väcks betyder inte att du tar något från barnet. Din egen förståelse kan tvärtom göra dig till ett bättre stöd, och att ta hand om dig hjälper dig att orka. Du kan vara både den som stöttar och den som själv behöver något.

Borde jag utreda mig själv, eller bara lägga allt fokus på barnet?

Det finns ingen brådska, och du avgör själv. Men om dina egna svårigheter ställer till det i vardagen är det rimligt att utforska dem för din skull. En egen utredning konkurrerar inte med barnets, och kan ge dig både förklaring och stöd.

Hur orkar jag med både barnets behov och mina egna känslor?

Genom att inte bära allt ensam, och genom att räkna dig själv. Sänk kraven där du kan, sök andra föräldrar i samma situation, och be om stöd för egen del. Att ta hand om dig är inte att svika barnet, det är en förutsättning för att orka finnas där.

Att se sitt barn klart, och samtidigt få syn på sig själv i samma stund, är en av de mer oväntade sakerna ett föräldraskap kan ge. Det väcker mycket på en gång: omsorg om barnet, sorg över egna år utan svar, och kanske början på en ny förståelse för vem du är. Allt det får finnas. Du är inte en sämre förälder för att du också behöver något, och din egen insikt kan bli en av de finaste gåvorna du ger ditt barn: en som förstår inifrån. Stötta ditt barn, och glöm inte bort dig själv på vägen. Du behöver inte bära någondera ensam.