Att vara anhörig

När en närstående förändras av psykisk ohälsa eller beroende kan du sörja någon som ännu finns. Här får den tysta, levande sorgen plats och ord.

Att älska någon mitt i ett aktivt missbruk sliter sönder. Om berg-och-dalbanan, gränserna du får sätta och stödet som finns även för dig.

Du kan finnas där, men du kan inte bära någon annans tillfrisknande. Om gränsen för vad du rår över, och sorgen i att släppa taget om kontrollen.

Viljan att lösa kan få den andra att känna sig som ett problem. Om skillnaden mellan att rädda och att finnas, och varför närvaro ofta räcker.

När en förälder är sjuk, deprimerad eller beroende får barnet ofta bära för mycket. Om den rollen, både i barndomen och långt upp i vuxen ålder.

Anhöriga skjuter ofta upp sina egna behov tills de går sönder. Om anhörigstödet som finns, och varför din ork också räknas.

Att känna irritation eller utmattning mot någon som mår dåligt väcker ofta skam. Om de förbjudna känslorna, och varför de är så mänskliga.

Att ständigt anpassa, täcka upp och oroa sig kan bli ett eget fängelse. Om medberoendet, hur det smyger sig på, och vägen tillbaka till dig själv.

Ibland är det enda kärleksfulla att säga nej eller ta avstånd ett tag. Om de svåraste gränserna, skulden de väcker, och hur du står kvar i dem.

Psykisk ohälsa påverkar två, inte en. Om hur ni håller ihop utan att du försvinner, och hur du orkar vara kär och stöttande på samma gång.

Rädslan att säga fel gör att många inte säger något alls. Här får du lugna, konkreta sätt att finnas där, fråga och lyssna utan att ta över.

Att leva med oron att förlora någon är en tung, tyst börda. Om sätt att finnas där, fråga rakt och hålla ut, utan att bära allt ansvar själv.