Får jag vara trött på den jag stöttar? – om skuld och ambivalens

Det är en känsla de flesta anhöriga känner men nästan ingen säger högt. Mitt i all kärlek och oro dyker det upp något annat: en suck när telefonen ringer igen, en gnutta irritation över samma samtal för hundrade gången, en trötthet så djup att du för ett ögonblick önskar att du slapp. Och i samma sekund slår skammen till. Hur kan jag känna så mot någon som har det så svårt? Vad är jag för människa? Om du känner igen dig vill vi säga det direkt: du är en helt vanlig människa som bär något tungt. De där känslorna gör dig inte kall eller dålig. Den här artikeln handlar om de förbjudna känslorna hos den som stöttar, varför de är så mänskliga, och hur du kan bära dem utan att de äter upp dig.

De känslor ingen pratar om

När någon vi älskar mår dåligt förväntas vi vara tålmodiga, omtänksamma och starka. Men inombords finns ofta en mycket rörigare blandning. Det är vanligt att en anhörig känner inte bara oro och kärlek, utan också:

• irritation eller ilska, ibland över småsaker, ibland över situationen i stort
• utmattning och en längtan efter att bara få vara ledig från ansvaret
• besvikelse, över hur det blev, eller över att inget verkar förändras
• skuld för att man inte gör tillräckligt, blandat med skuld för att man är trött
• ambivalens: att älska någon och samtidigt vilja komma undan

Den här blandningen har till och med ett namn i forskning och vård, den beskrivs som helt typiska reaktioner hos närstående. Psykologer som själva levt som anhöriga vittnar om precis samma sak: oro, skuld, ilska och besvikelse om vartannat. Du är alltså inte ensam om kombinationen, även om det kan kännas så just för att så få säger den högt.

Varför skammen kommer

Det som gör de här känslorna så tunga är sällan känslorna i sig, utan skammen som lägger sig ovanpå. Logiken känns obeveklig: den andra har det ju så mycket värre, vad har jag för rätt att vara trött? Så trycker man undan sin egen trötthet, och då blir den inte mindre, bara tystare och tyngre.

Men en känsla är inte en handling. Att känna irritation betyder inte att du är elak. Att önska en paus betyder inte att du slutat bry dig. Tvärtom: skuldkänslor uppstår oftast just hos den som bryr sig mycket, de är ett tecken på din omsorg, inte på att du sviker. Och att vara trött efter att länge ha burit någon annans tyngd är inte ett karaktärsfel. Det är kroppens och sinnets sätt att säga att du också behöver något.

Det är värt att ta på allvar, för anhöriga betalar ett verkligt pris. Närstående till personer med psykisk ohälsa löper betydligt högre risk att själva bli nedstämda eller deprimerade, främst på grund av den långvariga stressen i att ständigt oroa sig och känna ansvar. Din trötthet är med andra ord inte inbillning eller svaghet. Den är en rimlig reaktion på en svår situation.

Att göra plats för det du känner

Det första, och kanske svåraste, är att tillåta dig att känna det du känner, utan att genast döma det. Du behöver inte framstå som stark och bekymmerslös, vare sig inför andra eller inför dig själv. Att i tysthet erkänna “jag är faktiskt helt slut, och jag är irriterad, och jag älskar henne ändå” tar bort något av skammens makt. Alla de sakerna kan vara sanna samtidigt.

Att sätta ord på känslorna någonstans hjälper också. Att skriva ner dem, eller säga dem till någon som inte dömer, gör dem mindre laddade. Många upptäcker att det som kändes oförlåtligt i tysthet visar sig vara något nästan alla anhöriga känner, när det väl sägs högt.

Och så det konkreta: din trötthet är ett tecken på att du behöver återhämtning, inte på att du ska kämpa hårdare. Du får ta tid för dig själv utan att be om ursäkt. Du får säga nej ibland och sätta de gränser du behöver för att orka. Det gör dig inte till en sämre anhörig. Det är ofta precis det som gör att du orkar fortsätta vara där alls.

Var du kan prata om det

Det finns ställen där just de här känslorna är välkomna, utan att någon höjer på ögonbrynen. Anhöriglinjen (0200-239 500) drivs av Anhörigas Riksförbund och bemannas av personer med egen erfarenhet, dit du kan ringa och säga precis hur det känns. De flesta kommuner har anhörigstöd med samtal och grupper, och att möta andra anhöriga som känner likadant kan vara en stor lättnad, det gör att man känner sig mindre ensam och utsatt. Patient- och närståendeföreningar ordnar liknande träffar.

Märker du att tröttheten blivit till något mer, att du själv börjat må riktigt dåligt, är det ett tecken på att söka stöd för din egen del. Vänd dig till din vårdcentral, som kan hjälpa dig vidare. Vill du ha vårdråd finns 1177, och vid akut fara ringer du alltid 112. Att be om hjälp för egen del är inte att svika den du stöttar. Det är att se till att det finns en människa kvar som orkar bry sig.

Vanliga frågor

Är jag en dålig människa som blir irriterad på någon som är sjuk?

Nej. Irritation och trötthet är vanliga reaktioner hos den som länge burit ett tungt ansvar, inte tecken på att du är kall. En känsla är inte en handling, och att känna något betyder inte att du sviker.

Hur kan jag älska någon och samtidigt vilja komma undan?

Det är just det ambivalens betyder, och den är fullt mänsklig. Kärlek och utmattning utesluter inte varandra. Att längta efter en paus säger något om hur mycket du orkat bära, inte om hur mycket du bryr dig.

Hur blir jag av med skulden?

Skuld försvinner sällan på kommando, men den lättar ofta när du säger den högt för någon som inte dömer. Att upptäcka att nästan alla anhöriga känner likadant brukar ta udden av den.

Betyder min trötthet att jag borde dra mig undan helt?

Inte nödvändigtvis. Oftare betyder den att du behöver återhämtning, gränser och eget stöd, så att du orkar finnas kvar på ett sätt som håller över tid. Lyssna på tröttheten som en signal, inte som ett besked.

Att vara trött på den du stöttar är inte ett svek, och de förbjudna känslorna gör dig inte till en sämre människa. De gör dig till någon som burit mycket, länge, av kärlek. Du får vara irriterad, sliten och kärleksfull på samma gång, och du får ta hand om dig själv mitt i det. De här känslorna behöver inte bäras i tysthet, och du behöver inte bära dem ensam. Att säga dem högt för någon är ofta första steget till att de blir lite lättare, i din egen takt.