Beroenden vi inte tar på allvar – mat, sex, träning och skärm

“Jag är helt beroende av min telefon.” “Hon är träningsnarkoman.” “Det där är ren chokladaddiction.” Vi slänger oss med beroendeord om vardagliga saker, oftast på skämt, och oftast helt oskyldigt. För det mesta är det också just det: vanor och förkärlekar som hör livet till. Men ibland döljer skämtet något som faktiskt tär. När skärmen, träningen, maten eller sexet har slutat ge något och i stället bara håller en kvar, då har en vana glidit över i något annat. Och just för att vi vant oss att skratta bort de här sakerna kan de vara svåra att ta på allvar, både inför andra och inför sig själv. Här tittar vi lugnt på de beroenden som sällan räknas, och på var gränsen går.

När ett beteende blir ett beroende

Beroende handlar inte bara om alkohol, droger eller tabletter. Man kan också fastna i ett beteende, och det kallas ibland beteendeberoende. Gemensamt med substansberoende är mekanismen: beteendet aktiverar hjärnans belöningssystem, och med upprepning lär sig hjärnan att efterfråga just det, allt starkare. Det är samma grundprincip oavsett om det rör en flaska eller en mobilskärm.

Det viktiga, och det som lätt missförstås, är att det inte är mängden i sig som avgör. Att träna mycket, spela mycket eller använda mobilen mycket är inte samma sak som att vara beroende. Det avgörande är kontrollen och konsekvenserna. Tecken som forskare och behandlare tittar efter är desamma som vid andra beroenden:

• du har svårt att kontrollera beteendet trots att du försökt dra ner
• det tar över och prioriteras framför annat du bryr dig om
• du fortsätter trots att det skadar din hälsa, ekonomi eller dina relationer
• du blir rastlös eller mår dåligt när du inte kan
• du behöver mer och mer för att det ska ge samma känsla

En annan sak är värd att säga rakt ut: av allt det här är det egentligen bara spel om pengar, och numera dataspelande, som räknas som erkända beroendediagnoser. För mat, sex, träning och skärmtid i stort finns ingen självklar diagnos, men det betyder inte att lidandet är mindre verkligt. Forskningen ser tydligt att de kan följa samma mönster, och du behöver ingen diagnosstämpel för att ha det svårt och förtjäna stöd.

De beroenden vi skämtar bort

Skärm och sociala medier

Telefonen är byggd för att vara svår att lägga ifrån sig. Aviseringar, flöden och belöningar kommer med ojämna mellanrum, just det mönster som håller hjärnan mest fast. För de flesta är det hanterbart, men för en del tar skärmen över sömn, närvaro och måendet. Dataspelande har sedan några år blivit en erkänd diagnos, och annan skärmanvändning utreds alltmer. Frågan att ställa sig är inte hur många timmar, utan om du fortfarande styr över den, eller om den styr dig.

Träning

Träning är hälsosamt, och därför är träningsberoende ett av de mest osynliga, det göms bakom något alla hyllar. Men när träningen blivit ett tvång snarare än en glädje, när du tränar trots skada, känner stark ångest om du missar ett pass, eller låter den gå ut över relationer och vila, då har den tippat över. Det handlar inte om hur vältränad du är, utan om du kan ta en dag ledigt utan att må dåligt.

Mat

Förhållandet till mat kan bli svårt och tvångsmässigt på sätt som tär hårt, och det överlappar ofta med ätstörningar, som är ett eget och allvarligt område. Just därför är det här inget man ska försöka analysera eller styra på egen hand med regler och mål, det riskerar att göra mer skada än nytta. Om din relation till mat känns tung, präglas av kontroll, ångest eller hemlighet, är det värt att söka stöd hos någon som kan området. Du hittar var längre ner.

Sex och porr

Det här är kanske det mest skambelagda av alla, vilket gör det extra ensamt. För de flesta är sex en frisk och naturlig del av livet. Men för en del blir det tvångsmässigt: något man söker för att dämpa ångest eller tomhet snarare än av lust, och som man fortsätter med trots att det skadar relationer eller självkänsla. Skammen gör att få söker hjälp, men det finns inget skamligt i att be om det.

Varför de är så lätta att förminska

Det de här beroendena har gemensamt är att de gömmer sig i det vardagliga och accepterade. Alla har en telefon. Träning hyllas. Mat måste vi förhålla oss till varje dag. Och eftersom beteendena i sig är normala blir det svårt att se var den egna gränsen gått från vana till tvång.

Skämtet fyller också en funktion: att kalla något “beroende” på skoj är ett sätt att nudda vid det utan att behöva ta i det på riktigt. Problemet är att skämtet ibland blir en plats att gömma sig i. Så länge det är en kul grej behöver ingen, inte du själv heller, titta närmare. Att ta det på allvar betyder inte att sluta skämta om sin skärmtid. Det betyder bara att lyssna inåt om skämtet börjat skava.

Vad du kan göra

Det första steget är detsamma som vid alla beroenden: att låta det bli något du säger högt i stället för skämtar bort. Du behöver inte ha en diagnos eller veta exakt vad det “är” för att söka stöd. Vänd dig till din vårdcentral och beskriv hur beteendet påverkar dig. De kan lotsa dig vidare, och behandlingsmetoder som hjälper vid andra beroenden, framför allt samtalsbehandling som KBT, fungerar ofta även här.

För några av områdena finns särskilt stöd. Handlar det om dataspel eller spel om pengar kan du ringa Stödlinjen (020-81 91 00). Handlar det om din relation till mat, vänd dig till Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar (0200-125 085), som har en stödlinje för både drabbade och anhöriga. Mår du psykiskt dåligt och vill prata kan du alltid ringa 1177 för rådgivning om vart du ska vända dig. Det räcker att det känns tungt, du behöver inte motivera varför.

Vanliga frågor

Är det verkligen ett “riktigt” beroende om det inte är en substans?

Beteenden kan aktivera hjärnans belöningssystem på liknande sätt som substanser, och ge liknande svårigheter att sluta. Bara spel om pengar och dataspel är formellt erkända diagnoser, men det avgör inte om ditt lidande är verkligt. Har du tappat kontrollen och tar det skada, förtjänar du stöd oavsett etikett.

Hur vet jag om jag tränar eller spelar för mycket?

Titta på funktionen, inte på antalet timmar. Kan du ta en paus utan stark ångest? Går det ut över sömn, relationer eller hälsa? Fortsätter du trots att du vill sluta? Det säger mer än hur mycket du gör det. Mycket är inte samma sak som beroende.

Det känns pinsamt att söka hjälp för något så “litet”. Vågar jag?

Vården dömer dig inte, och de här problemen är vanligare än du tror. Att något inte syns eller inte har ett namn gör det inte mindre tungt. Tvärtom är det ofta just de förminskade besvären som får bära mest tystnad och skam.

Måste jag sluta helt med det jag fastnat i?

Inte nödvändigtvis. För skärm, träning och mat handlar det sällan om att sluta helt, utan om att hitta tillbaka till ett friare förhållande. Vad som är rätt för dig är något du kan resonera om tillsammans med någon som kan området.

De beroenden vi skämtar bort är inte mindre verkliga för att de saknar lukt, flaska eller diagnos. De är bara skickligare på att gömma sig, i det vardagliga, i det accepterade, i skämtet. Om du känt igen dig i något här, vare sig det gäller skärmen, träningen, maten eller sexet, så är det inte fånigt att ta det på allvar. Det är klokt. Du behöver ingen etikett för att förtjäna stöd, och du behöver inte göra det ensam. Ett samtal är nog för att börja, när du är redo.