Avundsjuka och bitterhet – känslorna vi helst döljer

Det är en av de känslor vi har svårast att erkänna, till och med för oss själva. En vän berättar om en framgång, och i stället för glädje kommer ett sting i magen. Någon får det du själv längtar efter, och en gnagande, brännande känsla tar plats. Och direkt efteråt kommer skammen: Vad är jag för människa som inte ens kan unna andra? Avund och bitterhet är kanske de mest skambelagda känslorna vi bär, just för att de känns fula. Men alla har dem. Den här artikeln pratar öppet om dem, utan dom, och tittar på vad de egentligen försöker berätta för dig.

Varför alla känner avund

Det första och viktigaste: avund är en fullständigt mänsklig känsla, inte ett tecken på att du är en dålig människa. Vi speglar oss hela tiden i varandra och jämför oss med dem omkring oss. Det är oundvikligt, en del av hur vi är byggda. Tänk bara på syskonavund, något de flesta känt redan som barn.

Avund kan beskrivas som en önskan om att ha något som någon annan har, en egenskap, en framgång, ett utseende, en relation, ett liv. Den svider just för att den blandar flera känslor på en gång: sorg över det man själv saknar, frustration, och ibland en gnista fientlighet mot den man jämför sig med.

Och här är en nyckelinsikt: problemet är sällan själva känslan, för den är naturlig. Problemet är vårt förhållande till den. Det är när vi inte vågar kännas vid avunden, utan trycker undan den eller skäms för den, som den får makt över oss.

Vad avunden försöker säga

I stället för att bara vara ett bevis på något fult kan avund läsas som information. När den brännande känslan dyker upp, fråga dig vad den pekar på. Ofta visar avunden ganska exakt vad du själv längtar efter men inte tror dig kunna få, eller inte unnat dig att ens önska.

Sett så kan avund till och med bli en mild kompass. Den som avundas en väns frihet kanske längtar efter mer eget utrymme. Den som svider inför andras skapande kanske bär på något eget som vill ut. Den varianten kallas ibland stimulerande avund: i stället för att förminska den andra används känslan som en knuff mot något du själv vill. Avunden säger inte “du är dålig”, den säger “det här betyder något för dig”.

Avund hänger också nära ihop med självkänsla. När vi känner oss trygga i oss själva svider andras framgång mindre. När självkänslan är skör känns den lätt som ett hot, och då blir avunden mer tärande. Det betyder att avund ofta säger lika mycket om hur vi har det med oss själva som om den vi jämför oss med.

När avund blir bitterhet

Om avunden får ligga och gro utan att kännas vid kan den med tiden stelna till bitterhet, en mer allmän, sur syn på livet och på andra. Bitterhet växer ofta ur samma rot som avunden: en känsla av inre otrygghet och en hård inre kritiker som ständigt jämför och ständigt finner en själv otillräcklig.

Tärande avund kan också få utlopp utåt, i ett behov av att förringa, baktala eller glädjas åt andras motgångar. Det ger en kortvarig lättnad men urholkar relationer och göder bitterheten ytterligare. Det är inte ett tecken på att du är ond, utan på att en svår känsla inte fått någon annan väg ut. Och det går att vända.

Hur du kan förhålla dig till känslorna

Vägen går sällan via att tvinga bort känslan, utan via att möta den med mindre dom.

• Acceptera att den finns. Det här är ofta det svåraste, just för att avunden är så skamfylld. Men att tillåta känslan utan att döma dig själv för den tar bort en del av dess kraft.
• Säg det högt för någon trygg. Att dela de “fula” tankarna med en vän eller terapeut kan vara en stor lättnad. Det gör känslan lättare att acceptera och får den ofta att ta mindre plats. Inför någon som inte dömer förlorar skammen sitt grepp.
• Lyssna på vad den pekar mot. Fråga vad avunden säger om dina egna längtan och behov. Ibland kan den omvandlas till en riktning för dig själv.
• Jämför dig med dig själv. Försök rikta blicken mot din egen utveckling i stället för mot andras. Ge dig själv beröm för det du faktiskt gör och har.
• Var snäll mot din inre kritiker. Eftersom både avund och bitterhet ofta växer ur hård självkritik hjälper det att möta dig själv med samma värme du skulle ge en vän.

Tecken på att du kanske behöver stöd

Lite avund då och då hör livet till. Men det kan vara värt att söka hjälp om du känner igen dig i något av det här:

• avunden eller bitterheten tar stor plats och påverkar ditt mående
• den går ut över relationer som är viktiga för dig
• den har stelnat till en allmän bitterhet eller negativ syn på livet
• den föder tankar om hämnd eller hat som står i vägen för dig
• den hänger ihop med en låg självkänsla som tynger dig

Var du kan få hjälp

Om känslorna begränsar dig eller skadar dina relationer finns hjälp att få. Hos en terapeut kan du säga de svåraste tankarna högt utan att någon dömer, och få stöd att förstå var de kommer ifrån och hur de kan lätta. Det kan också handla om att arbeta med självkänslan under ytan. Vänd dig till en vårdcentral för att komma vidare, eller ring 1177 om du vill ha vägledning om var du kan söka vård.

Vanliga frågor

Är jag en dålig människa som känner avund?

Nej. Avund är en grundläggande mänsklig känsla som alla bär, eftersom vi ständigt jämför oss med andra. Att känna den säger inget om ditt värde, det är hur du förhåller dig till den som spelar roll.

Kan avund vara något bra?

Den kan vara det. Avund pekar ofta på vad du själv längtar efter, och kan användas som en knuff mot något du vill. Den blir destruktiv först när den får förringa andra eller gro till bitterhet.

Varför svider andras framgång så mycket ibland?

Ofta hänger det ihop med självkänslan. När vi känner oss trygga i oss själva svider andras lycka mindre. När självkänslan är skör känns den lätt som ett hot. Avunden säger då något om hur du har det med dig själv.

Hur slutar jag vara bitter?

Bitterhet växer ofta ur avund som fått ligga och gro, och ur hård självkritik. Att kännas vid känslorna, prata om dem och vara mildare mot dig själv kan lossa greppet. Håller bitterheten i sig kan stöd från en terapeut hjälpa.

Avund och bitterhet är inte tecken på att du är en sämre människa, utan på att du är en människa. De känns fula just för att vi lärt oss att dölja dem, men i ljuset, delade med någon, tappar de en stor del av sin kraft. Att våga se dem utan dom är inte att ge efter för dem, det är att ta tillbaka makten över dem. Och du behöver inte göra det ensam.