Att åldras som hbtqi-person – generationen som tvingades dölja

För många äldre hbtqi-personer i dag har samhällets acceptans kommit sent, mycket sent. De växte upp och blev vuxna i en tid då deras kärlek var antingen ett brott eller en diagnos, något att dölja för att klara sig. Den erfarenheten sätter spår som inte försvinner bara för att lagar ändras. Och i livets senare del kommer en ny oro för många: att i mötet med vården och omsorgen tvingas tillbaka in i garderoben, efter ett helt liv av att kämpa sig ut. Den här artikeln handlar om den generationens erfarenheter, om varför tryggheten inte är självklar ens i dag, och om att det finns stöd och sammanhang även här.

En tid då kärleken var olaglig

Det är lätt att glömma hur nyligt mycket förändrades. I Sverige avkriminaliserades sex mellan vuxna av samma kön först 1944, och då ersattes brottet av en sjukdomsstämpel: homosexualitet klassades i stället som en psykisk sjukdom. Den klassificeringen togs bort så sent som 1979. Den som är 70 eller 80 år i dag var alltså vuxen, eller på väg att bli det, under en tid då samhället officiellt betraktade den de var som sjuk.

Att leva då innebar för många att dölja sig för att överleva, socialt och ibland bokstavligt. En del trodde själva på det samhället sade, att de var trasiga eller sjuka. Andra levde dubbelliv, gifte sig, höll kärleken hemlig i decennier. De band som kunde ha funnits, de relationer som aldrig fick erkännas, går inte alltid att få tillbaka. Det är en historia av förlust som hela en generation bär, ofta i tysthet.

Spåren det lämnar

Folkhälsomyndigheten beskriver hur äldre hbtqi-personer fortfarande kan bära på skam och skuld för sin identitet, så kallat självstigma, som ett arv från den tiden. Svåra erfarenheter av att ha blivit osynliggjord, ifrågasatt eller patologiserad har för en del lett till en långvarig vaksamhet, en inre beredskap inför att bli illa bemött, som sitter kvar långt efter att hotet formellt försvann.

Det syns också i hur livet ser ut. Ensamhet och social isolering är vanligare bland äldre hbtqi-personer än bland andra äldre. Många har mindre kontakt med sin ursprungsfamilj, eftersom släkten en gång tog avstånd, och fler saknar egna barn, vilket kan öka oron för att bli ensam på ålderns höst. Samtidigt är just sociala band, en partner, vänner, en gemenskap, en av de starkaste skyddsfaktorerna för hälsan. Där de banden finns gör de stor skillnad. Där de saknas blir bristen extra tung.

Rädslan att gå tillbaka in i garderoben

En särskild oro som många äldre hbtqi-personer beskriver gäller mötet med vården och omsorgen. När man blir beroende av hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende, lämnar man en del av kontrollen över sin vardag till andra. För den som levt öppet i många år kan frågan plötsligt återvända: är det tryggt att vara mig själv här? Vågar jag ha bilden på min partner framme, eller berätta vem hen var?

En del väljer, av gammal välgrundad försiktighet, att hellre dölja igen. Att efter ett helt livs kamp för att få vara öppen känna sig tvungen att kliva tillbaka in i garderoben är en djup förlust. Den oron är inte tagen ur luften: äldre hbtqi-personer löper större risk än jämnåriga att möta okunskap eller dåligt bemötande i omsorgen. Samtidigt är det viktigt att veta att du har rätt att bli respektfullt och likvärdigt bemött. Att diskriminera någon på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck är förbjudet, också inom vård och omsorg. Du ska inte behöva dölja dig för att få god omsorg.

Vad som kan ge trygghet

Du har rätt att åldras som hela dig. En del konkreta saker kan göra tillvaron tryggare och mindre ensam.

Sök sammanhang som ser dig. Det finns föreningar och mötesplatser för äldre hbtqi-personer, en del med verksamhet särskilt för den som vill träffa jämnåriga med liknande erfarenheter. Gemenskap är, som forskningen visar, ett av de starkaste skydden för måendet.

Berätta vad som är viktigt för dig i omsorgen. Du har rätt att uttrycka vem du är och vad du behöver. Allt fler verksamheter arbetar med hbtqi-kompetens och vill bemöta dig rätt. Att säga det rakt ut kan kännas stort, men det är din rätt.

Luta dig mot stöd när det behövs. Du behöver inte bära oro eller ensamhet själv. Du kan ringa 1177 för råd om var du kan söka hjälp, eller vända dig till en stödlinje. Regnbågslinjen är en samtalsjour där de som svarar själva är hbtqi-personer, anonym och gratis på 0770-55 00 10. Känner du dig ensam finns även Minds Äldrelinje, som bemannas av volontärer vana att lyssna.

Vanliga frågor

Är jag tvungen att berätta om min läggning eller identitet i äldreomsorgen?

Nej, det bestämmer du helt själv. Men du har rätt att vara öppen och bli respektfullt bemött om du vill. Ingen ska tvinga dig vare sig att dölja eller att berätta.

Har personalen rätt att behandla mig annorlunda?

Nej. Diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck är förbjuden, även i vård och omsorg. Du har rätt till samma goda och respektfulla bemötande som alla andra.

Jag har dolt mig hela livet – är det för sent att leva öppet nu?

Det är aldrig för sent. Många upplever en lättnad i att äntligen få vara hela sig, även sent i livet. Du bestämmer takten, och du har rätt till sammanhang där du får vara den du är.

Vart vänder jag mig om jag känner mig ensam?

Det finns föreningar och mötesplatser för äldre hbtqi-personer, och stödlinjer att ringa, som Regnbågslinjen eller Minds Äldrelinje. Du kan också be din vårdkontakt om hjälp att hitta rätt. Ensamhet är inget du behöver bära själv.

Den generation äldre hbtqi-personer som lever i dag bär på en historia av att ha tvingats dölja det mest mänskliga av allt, vem man älskar och vem man är. Att den kampen syns i måendet, och i oron inför att åldras, är fullt begripligt. Men du har rätt att åldras som hela dig, att bli bemött med värme och respekt, och att höra till. Det finns sammanhang som ser dig och stöd att få. Du har kämpat länge nog för att få vara du. Du behöver inte göra resten av vägen ensam.