Skammen inifrån – om att bära fördomar mot sig själv

Det finns en sorts skam som inte kommer från någon annan i rummet. Ingen har sagt något, ingen tittar snett, och ändå sitter där en röst inombords som dömer. Den kan låta som att det du känner är fel, att du är mindre värd, att du borde dölja eller skämmas. För många hbtqi-personer är den rösten bekant. Den kallas ibland internaliserad homo- eller transfobi, och den handlar om fördomar man vänt inåt, mot sig själv. Det är en tung sak att bära, just för att den känns som ens egen röst. Men den är inte född inombords. Den är inlärd, och det som är inlärt går också att möta och mjuka upp. Här pratar vi lugnt om var den kommer ifrån, hur den känns, och hur den kan lätta.

Hur den känns

Skammen inifrån visar sig sällan som en tydlig tanke. Oftare är den en känsla i bakgrunden, ett obehag som färgar hur du ser på dig själv. Den kan ta sig många uttryck, och du behöver inte känna igen alla för att den ska gälla dig:

• en gnagande känsla av att det du är, eller känner, är fel eller smutsigt
• ett behov av att dölja, tona ner eller “inte ta för mycket plats” med din identitet
• obehag inför andra hbtqi-personer, särskilt de som är öppna eller syns mycket
• en inre kritik som är hårdare mot dig själv än du någonsin vore mot någon annan
• en känsla av att behöva förtjäna sin plats, eller vara “en av de skötsamma”

Det är vanligt att den lever sida vid sida med en helt ärlig stolthet. Du kan veta, med huvudet, att det inte är något fel på dig, och ändå känna skammen i kroppen. Det är inte ett tecken på att du tänker fel. Det är ett tecken på hur djupt gamla budskap kan sätta sig.

Var den kommer ifrån

Ingen föds med skam över den de är. Den lärs in, ofta tidigt och ofta utan ord. Vi växer alla upp i ett samhälle med normer om hur man “ska” vara, vem man “ska” älska, hur en kropp och ett liv “ska” se ut. När du gång på gång möter budskap, i hemmet, i skolan, i media, i tystnaden kring vissa ämnen, om att det du är ligger utanför det normala, så landar de någonstans. Som barn har man inga verktyg att värja sig. Man tar in dem, och de blir en del av hur man ser på sig själv.

Det här hänger ihop med det forskare kallar minoritetsstress: den extra påfrestning som följer av att tillhöra en grupp som möts av fördomar. En del av den stressen kommer utifrån, som kränkningar och oro för att bli illa bemött. Men en del har vandrat inåt och blivit till självkritik och skam, det som ibland kallas självstigma. Folkhälsomyndigheten beskriver hur särskilt äldre hbtqi-personer kan bära på skam och skuld för sin identitet, som en följd av en tid då den inte fick finnas. Poängen är viktig: skammen är ett spår som omgivningen lämnat, inte en sanning om dig. Den säger något om världen du växte upp i, inte om ditt värde.

Att den går att lätta

Det tröstande i att skammen är inlärd är att den också går att lära om. Det sker sällan över en natt, och sällan genom att bara bestämma sig för att sluta känna så. Men steg för steg går det att skilja på dig och rösten, och att möta den med något mjukare.

Ett första steg är ofta att lägga märke till rösten utan att tro på den. När den inre kritiken hörs, pröva att notera den som just en gammal inlärd reaktion, inte som ett faktum. Du skulle troligen aldrig döma en vän så hårt som du dömer dig själv. Den vänligheten får du öva på att vända inåt också, lite i taget.

Sammanhang spelar stor roll. Att möta andra hbtqi-personer, i en förening, en stödgrupp eller bara genom vänskap, kan göra att skammen tappar mark, helt enkelt för att den frodas i tystnad och ensamhet. När du ser att du inte är ensam, och att det inte är något fel på dem omkring dig, blir det också lättare att tro det om dig själv.

Och du behöver inte bära det inom dig ensam. Att prata med en samtalskontakt eller terapeut kan hjälpa dig att nysta i var skammen kommer ifrån och möta den. Om den tynger din vardag kan du vända dig till en vårdcentral, eller ringa 1177 för råd om var du kan söka stöd. Det finns också stöd som särskilt möter hbtqi-personer, till exempel genom RFSL. Du behöver ingen diagnos och inga rätta ord för att höra av dig. Det räcker att det skaver.

Vanliga frågor

Är det normalt att känna skam fast jag är trygg i min identitet?

Ja. Skammen inifrån och en äkta stolthet kan finnas samtidigt, eftersom de bor på olika nivåer, en i tanken och en i kroppen. Att känna skav betyder inte att du tänker fel, bara att gamla budskap sitter kvar och behöver tid att lossna.

Betyder det att jag egentligen inte accepterar mig själv?

Nej. Det betyder att du tagit in budskap utifrån som ännu inte hunnit suddas ut. Acceptans är sällan ett enda beslut, utan något som växer fram. Att skammen finns kvar säger inget om hur långt du “kommit”.

Kan det här gå över helt?

För många lättar det betydligt, särskilt med tid, sammanhang och ibland stöd. Det kan komma och gå i vågor, men det behöver inte styra ditt liv. Det som är inlärt går att lära om, även om det tar sin tid.

Hjälper det att prata med någon?

Ofta, ja. Skam mår dåligt av att sägas högt i ett tryggt sammanhang. En vän, en stödgrupp eller en samtalskontakt kan hjälpa dig att se rösten utifrån i stället för inifrån, och det är ofta där det börjar lossna.

Den röst som dömer dig inifrån är inte din egen, även om den låter så. Den är ett eko av en omgivning som en gång sa att du var fel, och den hade fel. Att förstå var skammen kommer ifrån tar en del av dess makt, och att möta den med tålamod och stöd kan göra att den sakta lossnar sitt grepp. Du förtjänar samma värme inåt som du så självklart ger andra. Det finns sammanhang och människor som vill hjälpa dig dit. Du behöver inte bära det ensam.