Är jag trasig? – om asexualitet och att sakna det alla pratar om

I stort sett överallt omkring oss förutsätts det att alla vill ha sex. Det syns i filmer, i samtal mellan vänner, i hur kärlek och attraktion beskrivs som något självklart sammankopplat. När man då själv inte känner det där begäret, eller känner det väldigt sällan, är det lätt att börja undra: är det något fel på mig? Är jag trasig? Den frågan bär många asexuella på, ofta i tysthet och länge. Men svaret är nej. Att inte känna sexuell attraktion är inte ett fel som ska lagas, utan ett av många sätt att vara människa på. Den här artikeln reder ut vad asexualitet faktiskt är, avdramatiserar den, och visar att du varken är ensam eller söndrig.

Vad asexualitet är

Asexualitet brukar beskrivas som att man känner liten eller ingen sexuell attraktion till andra. Det är en sexuell läggning, på samma sätt som hetero-, homo- eller bisexualitet, och inget man “blir” av en händelse eller väljer bort. För många är det helt enkelt så de alltid har fungerat.

En viktig sak att veta är att asexualitet är ett spektrum, ibland kallat ace-spektrumet. Det rymmer många olika sätt att vara. Några exempel:

• att aldrig eller nästan aldrig uppleva sexuell attraktion
• att vara gråsexuell, att uppleva den väldigt sällan eller svagt
• att vara demisexuell, att bara känna attraktion efter en djup känslomässig närhet
• att vara aromantisk, att känna liten eller ingen romantisk attraktion (inte samma sak som asexuell, men besläktat)

Asexualitet säger heller inget bestämt om hur man förhåller sig till sex i praktiken. En del asexuella vill aldrig ha sex, andra har ett aktivt sexliv, till exempel för närhetens skull eller tillsammans med en partner. Asexualitet är alltså inte detsamma som sexlöshet, och inte detsamma som att leva i celibat. Det handlar om attraktion, inte om beteende eller om ett löfte man gett.

Varför det väcker frågan “är jag fel?”

Att asexualitet väcker så mycket tvivel hänger sällan ihop med asexualiteten i sig, utan med hur starkt sex förutsätts höra till att vara människa. När varje berättelse omkring en utgår från begär, och ens egen upplevelse aldrig syns någonstans, är det lätt att dra slutsatsen att felet ligger hos en själv. Många asexuella beskriver just det: att ha gått igenom livet utan att se sina egna upplevelser representerade, och att ha letat efter vad som var “fel” på dem.

Ovanpå det kommer omgivningens reaktioner. Asexuella blir inte alltid trodda, utan kan mötas av att det “nog bara är en fas”, att de “inte träffat rätt person än”, eller att det måste bero på något medicinskt eller psykiskt. Sådana kommentarer, även välmenta, förstärker känslan av att vara ett problem som ska lösas. Men din upplevelse är giltig precis som den är. Att inte känna begär är inte ett symtom att bota, lika lite som att känna begär är det.

Att hitta ordet kan vara en lättnad

För många blir det en vändpunkt att första gången stöta på ordet asexuell och känna att det stämmer. Plötsligt finns det ett begrepp för något man burit på utan att kunna sätta fingret på det, och en hel gemenskap av andra som känner likadant. Det som tidigare kändes som ensam söndrighet visar sig vara en av många mänskliga varianter, med ett namn och ett sammanhang.

Det betyder inte att du måste ta ordet till dig. Du behöver inte kalla dig något särskilt om du inte vill, och bara du avgör vad som passar. Men för den som känner igen sig kan det vara djupt avlastande att veta att upplevelsen finns beskriven, delas av andra, och inte är ett fel.

Vad du kan göra

Om du känner igen dig finns det ett par saker som ofta hjälper. Att läsa mer, på tillförlitliga sidor som Umo eller RFSL, kan ge språk och igenkänning. Att hitta andra asexuella, i nätverk, forum eller föreningar, dämpar ensamheten, eftersom det är lättare att tro på sitt eget värde när man inte är den enda. Det finns ace-grupper både online och, på en del orter, fysiskt.

Om tankar kring det här tynger dig, om du brottas med skam, eller om det skaver i en relation, kan det hjälpa att prata med någon. En kurator eller samtalskontakt kan vara ett stöd, och RFSL har en stödmottagning för hbtqi-personer. Vill du ha råd om var du kan vända dig kan du ringa 1177. En sak är värd att understryka: målet med stöd är aldrig att “fixa” din asexualitet, utan att hjälpa dig må bra som den du är. Du behöver inte förändras för att förtjäna ett gott liv.

Vanliga frågor

Är asexualitet något medicinskt som behöver utredas?

Nej. Asexualitet är en sexuell läggning, inte en sjukdom eller en hormonbrist. Om du själv känner oro för en plötslig förändring av din lust kan du förstås prata med vården, men asexualitet i sig är inget som behöver botas eller utredas.

Kan jag vara asexuell och ändå vilja ha en relation?

Absolut. Sexuell och romantisk attraktion är olika saker. Många asexuella vill ha kärleksrelationer, närhet och partnerskap. En del har också sex, av andra skäl än begär. Hur du vill leva bestämmer du.

Är det inte bara en fas eller att jag inte mött rätt person?

Det är en vanlig kommentar, men inte en sanning om dig. Asexualitet är för många en stabil läggning genom livet. Bara du kan veta hur du känner, och din upplevelse behöver inget godkännande utifrån för att vara verklig.

Hur vet jag om jag är asexuell?

Det finns inget test eller facit. Många känner igen sig i att sällan eller aldrig uppleva sexuell attraktion. Du får utforska i din egen takt, och du behöver inte landa i en etikett. Ordet finns där om det känns hjälpsamt, inte som ett krav.

Att inte känna det som alla omkring dig verkar känna kan väcka en ensam undran om man är fel. Men att sakna sexuell attraktion är inte att vara trasig, det är ett av många sätt att vara hel. Du behöver inte förklara dig, bevisa något eller lagas. Det finns ett ord för det du känner, andra som delar det, och stöd att få om något skaver. Du är inte ensam, och du är inte söndrig. Du är precis som du ska vara.