Inte tillräckligt queer? – om att inte känna att man passar in

Det finns en sorts utanförskap som är extra svårt att sätta ord på: att inte känna sig hemma någonstans. För många som är bi, pan eller på annat sätt “mittemellan” är det en bekant känsla. I heterovärlden uppfattas du kanske som den du dejtar för tillfället, och din läggning blir osynlig. I hbtqi-sammanhang kan du i stället möta tvivel, en känsla av att inte vara “tillräckligt” queer för att räknas in. Då hamnar man i ett glapp där ingen plats riktigt känns som ens egen. Den här artikeln handlar om den ensamheten, om var den kommer ifrån, och om något viktigt: du behöver inte bevisa något för någon. Du räcker precis som du är.

Mellanförskapet

Att befinna sig mittemellan beskrivs ofta som ett slags dubbelt utanförskap. Beroende på vem du är tillsammans med läses du som hetero eller homo, och din faktiska identitet hamnar i skymundan. Den paradoxen är väl dokumenterad: bisexualitet är en av de vanligaste sexuella läggningarna, och ändå en av de mest osynliga.

Osynligheten gör något med en. När din identitet ständigt antas vara något annat än den är, måste du gång på gång välja mellan att rätta omgivningen eller att låta missförståndet stå. Båda kostar energi. Och när du inte känner dig helt hemma vare sig “innanför” eller “utanför”, blir det svårare att hitta det sammanhang där man kan slappna av och bara vara. Folkhälsomyndighetens kartläggning visar att bisexuella ofta känner sig marginaliserade både i samhället i stort och i hbtqi-sammanhang. Det du känner är alltså inte inbillning. Det är ett mönster som många delar.

Tvivlet utifrån, och inifrån

Mellanförskapet hålls vid liv av en rad seglivade fördomar, det som ibland kallas bifobi. Att bisexualitet bara skulle vara en fas, ett steg på vägen, ett sätt att vara “intressant”, eller att man måste “välja sida” till slut. Sådana budskap kommer ibland från oväntat håll, inte bara från heterovärlden utan också inifrån hbtqi-sammanhang, vilket kan svida extra eftersom det var där man hoppades bli förstådd.

Det som gör de här budskapen särskilt sega är att de kan krypa inåt. Efter att tillräckligt många gånger ha hört att man inte räknas, kan man börja tvivla själv: är jag tillräckligt queer? Har jag rätt att ta plats här? Det tvivlet är inte en sanning om dig, utan ett eko av omgivningens fördomar. Din identitet kräver ingen viss mängd erfarenhet, inga rätta relationer och inget godkännande från andra för att vara giltig. Den är din, oavsett vem du råkar älska just nu.

Varför det tär på måendet

Att leva i det här glappet är inte bara jobbigt för stunden, det syns också i hälsan. Forskningen är tydlig: bisexuella personer rapporterar generellt sämre psykisk hälsa, sämre livskvalitet och mer ensamhet än både hetero- och homosexuella, och särskilt utsatta är bisexuella kvinnor. En del av förklaringen ligger i minoritetsstress, den extra påfrestning som följer av att möta fördomar och osynliggörande dag efter dag, och i den bifobi gruppen utsätts för.

Det här sägs inte för att måla upp en dyster bild, utan för att du ska veta att om du mår dåligt så finns det en begriplig orsak, och den ligger inte hos dig. För en del blir vägen att hantera utanförskapet att dra sig undan eller att dämpa det på olika sätt, vilket kan bli sin egen tyngd. Inget av det betyder att du är svag. Det betyder att du burit ett utanförskap som faktiskt väger.

Att du räcker som du är

Mitt i allt det här finns en sak att hålla fast vid: din identitet behöver inte rymmas i någon annans definition. Du behöver inte vara queer “på rätt sätt”, ha rätt sorts relationer eller bevisa något för att höra hemma. Bi och pan är hela, egna identiteter, inte en halvmesyr mellan två andra.

En del av det som lindrar handlar om att hitta sammanhang där just det självklart accepteras. Det finns grupper och mötesplatser särskilt för bi- och panpersoner, både fysiskt och online, där du slipper förklara eller försvara dig. Att möta andra som lever i samma mellanförskap kan vara enormt avlastande, helt enkelt för att osynligheten frodas i ensamhet. Du är inte den enda, även om det ibland känns så.

Om utanförskapet tynger din vardag finns det stöd att få. Du kan vända dig till en vårdcentral, eller ringa 1177 för råd om var du kan söka hjälp. Regnbågslinjen är en samtalsjour där de som svarar själva är hbtqi-personer, anonym och gratis på 0770-55 00 10, och RFSL har en stödmottagning med kuratorer. Och om tankarna någon gång blir riktigt mörka, om du känner att du inte vill leva, ring Mind Självmordslinjen på 90101 eller 112 vid akut fara. Att höra av sig är aldrig att vara till besvär.

Vanliga frågor

Är jag tillräckligt bi/pan för att räkna mig som hbtqi?

Ja. Din identitet avgörs av dig, inte av hur mycket erfarenhet du har eller vem du är tillsammans med just nu. Det finns ingen tröskel att passera och inget kvitto att visa upp. Du hör hemma här.

Är bisexualitet inte bara en fas?

Nej. Det är en seglivad fördom, inte en sanning. Bi och pan är hela, egna identiteter som många bär hela livet. Att andra ser det som ett mellansteg säger något om deras föreställningar, inte om dig.

Varför känner jag mig utanför även bland andra hbtqi-personer?

Det är tyvärr vanligt, och det har ett namn: bifobi kan finnas också inom hbtqi-sammanhang. Att du känner dig osynlig där betyder inte att du inte hör hemma, utan att fördomarna nått även dit. Det finns sammanhang där du möts bättre.

Hur hittar jag andra som förstår?

Det finns föreningar och grupper särskilt för bi- och panpersoner, en del på nätet, en del lokalt. RFSL och liknande organisationer kan lotsa dig rätt. Att börja där andra delar samma erfarenhet gör ofta att ensamheten släpper.

Att inte känna att man passar in någonstans är en tyst och tärande ensamhet, men den säger ingenting om ditt värde eller om hur “riktig” din identitet är. Du behöver inte vara mer av något för att höra hemma. Det finns rum där hela du får plats, precis som du är, och människor som möter dig utan att ifrågasätta. Du räcker som du är, och du behöver inte bära det ensam.