Var femte saknar någon att prata med – om unga män och ensamheten som inte syns

Det syns sällan utanpå. Du går till skolan eller jobbet, du svarar i gruppchatten, du skämtar, du tränar, du lägger upp en story. Och ändå kan det finnas en tyst känsla under allt det här av att hela tiden ligga lite efter. Att andra verkar ha det mer ihop, mer framgång, fler vänner, ett liv som ser mer ut som det ska. Att du måste prestera lite mer för att duga, och att om du bara når dit ska känslan släppa. Många unga män känner igen den där pressen, och samtidigt en ensamhet som är svår att sätta ord på just för att man förväntas klara sig själv. Den här artikeln handlar om den känslan, varför den drabbar så många just nu, och var vägen vidare finns när det känns för tungt att bära ensam.

Hur det känns

Ensamheten och pressen kommer sällan som en enda stor känsla. Oftare är det en rad mindre saker som tillsammans gör vardagen tyngre. Du känner kanske igen något:

• en känsla av att aldrig riktigt räcka till, hur mycket du än gör
• att du har folk runt dig men ingen du verkligen kan prata med om det som är jobbigt
• att du jämför ditt liv med andras och nästan alltid förlorar
• en press att lyckas: i skolan, på jobbet, ekonomiskt, med kroppen, med tjejer eller killar
• att du håller masken utåt och biter ihop, även när du mår dåligt inombords
• en tomhet eller rastlöshet som du inte riktigt kan placera

Det här är inte tecken på att något är fel med dig som person. Det är mänskliga reaktioner på en tillvaro där väldigt mycket handlar om att synas, mäta sig och hålla uppe en fasad. Och du är långt ifrån ensam om att känna så, även om det ofta känns precis tvärtom.

Varför så många känner så

Att vara ung och må så här är vanligare än de flesta tror, och det är värt att veta för att slippa känna sig konstig. Bland unga i åldern 16–24 år uppger omkring sex av tio att de har besvär av ängslan, ångest eller oro. Det är högt bland alla, och även om tjejer rapporterar det oftare är andelen hög också bland killar. Måendet finns där brett i hela generationen, inte bara hos några få.

Ensamheten har en särskild plats i bilden. Att ofta eller alltid känna sig ensam är som vanligast just bland unga män, 16–29 år, där ungefär var åttonde känner så. Ännu tydligare blir det när man frågar om förtroliga relationer: var femte ung man i åldern 16–29 år saknar någon att dela sina innersta känslor med och anförtro sig åt. Du kan alltså ha ett helt gäng omkring dig och ändå sakna den där personen du kan släppa fasaden inför. Det är en av de mest utmattande sorternas ensamhet, just för att den inte syns.

En stor del av pressen handlar om jämförelse. På sociala medier möter du ett ständigt flöde av andras höjdpunkter, deras framgångar, kroppar och perfekta stunder, ofta filtrerade och nogsamt utvalda. Forskningen pekar på att passivt scrollande, där man bara tittar på andras liv utan att själv delta, lättare leder till negativ jämförelse, sämre självkänsla och nedstämdhet. Du jämför ditt insidesperspektiv, med allt tvivel och allt stök, mot andras putsade utsida. Det är en match du aldrig kan vinna, och hjärnan vet inte alltid om att den är riggad. Lägg därtill gamla föreställningar om att en kille ska vara stark, framgångsrik och självgående, så blir det lätt att tolka sina egna svackor som personliga misslyckanden i stället för som vanliga mänskliga känslor.

Tecken på att det är värt att söka stöd

Att känna sig pressad eller ensam ibland hör livet till. Men ibland tar det större plats än det borde. Det kan vara värt att prata med någon om du känner igen dig i något av det här:

• känslan av otillräcklighet eller tomhet hänger med under flera veckor
• du drar dig undan från vänner och sådant du brukade tycka om
• du sover sämre, har svårt att fokusera eller tappat orken
• du dämpar måendet med alkohol, spel, träning eller skärm för att stå ut
• du känner dig mer nedstämd, likgiltig eller irriterad än vanligt
• du har tankar om att livet känns meningslöst eller att du inte vill finnas

Det sista är extra viktigt att inte vänta med. Om du har tankar på att inte vilja leva, eller att skada dig själv, förtjänar du att prata med någon om det redan idag. Du behöver inte vara säker på att det är “allvarligt nog”. Att höra av sig tidigt är aldrig fel.

Vad du kan göra

Det första steget är ofta mindre än det känns, och det börjar med att säga något högt till någon. Du behöver inte ha en färdig förklaring eller rätt ord. Det räcker att säga “det är ganska tungt just nu” till en kompis, en förälder, en tränare eller någon annan du litar lite på. Många blir förvånade över hur mycket det lättar bara att en enda person vet, och över hur ofta den andra känner igen sig.

Du kan också göra det lättare för dig själv på ett par konkreta sätt. Prova att märka när scrollandet drar ner dig och lägg undan telefonen en stund, så får hjärnan en paus från jämförandet. Sök dig till sammanhang där du gör något tillsammans med andra snarare än bredvid dem, ett lag, en grupp, något återkommande, eftersom riktiga möten är det som faktiskt motverkar ensamhet. Och försök möta dig själv som du skulle möta en polare som hade det jobbigt. Du skulle knappast säga åt honom att skärpa sig och prestera mer.

Vill du prata med någon utanför din närmaste krets finns hjälp som är vatten för just det här. Du kan vända dig till en vårdcentral eller ungdomsmottagning om måendet tynger din vardag, och du kan ringa 1177 för råd om vart du ska vända dig. Organisationen Mind driver också stödlinjer dit du kan höra av dig när du behöver prata. Du behöver inte ha en diagnos eller veta exakt vad som är fel. Det räcker att det känns tungt.

Vanliga frågor

Är jag ensam om att känna så här?

Nej, även om det ofta känns precis så. Ensamhet och prestationspress är utbrett bland unga män, och var femte i åldern 16–29 år saknar någon att anförtro sig åt. Att fasaden hos andra ser hel ut betyder inte att de inte bär på liknande känslor.

Borde jag inte bara skärpa mig och kämpa på?

Att bita ihop är just det som gör att många bär det här ensamt alldeles för länge. Att be om hjälp är inte att ge upp, det är ett sätt att ta tag i situationen. Du skulle troligen aldrig kräva av en kompis att han skulle klara allt själv.

Mår jag dåligt av sociala medier?

Det beror på hur du använder dem. Passivt scrollande, där du bara tittar på andras höjdpunkter, hänger oftare ihop med sämre självkänsla, medan kontakt och riktiga samtal kan stärka dig. Att märka när flödet drar ner dig och pausa är ett litet men verkligt steg.

Vart vänder jag mig om jag vill prata?

Du kan börja med någon du litar på, eller vända dig till en vårdcentral eller ungdomsmottagning. Ring 1177 om du är osäker på vart du ska gå, eller hör av dig till Minds stödlinjer om du bara vill prata med någon.

Pressen att duga och jakten på status kan få det att kännas som att du ständigt ligger efter, och ensamheten under allt det där är verklig även när ingen ser den. Men känslan ljuger när den säger att du är ensam om att känna så. Du delar den med väldigt många, och den säger mer om en tid som mäter och jämför oavbrutet än om vem du är. Du behöver inte prestera dig till att duga, och du behöver inte bära det här ensam. Att säga det högt till en enda person är ofta det första steget, och det finns fler steg att ta när du är redo, i din egen takt.