Att leva vidare efter en självmordsförlust

Vid akut fara, ring 112. För vårdråd, ring 1177. Som efterlevande kan du vända dig till SPES, Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, för någon som varit med om detsamma. Bär du själv tankar på att inte vilja leva, ring Mind Självmordslinjen på 90101 eller chatta på mind.se, dygnet runt.

Att förlora någon i självmord är en sorg som ingen kunde ha förberett dig på. Den kommer ofta utan förvarning, och den kantas av sådant som annan sorg sällan rymmer i samma utsträckning: skuld, frågor utan svar, ilska, skam, och en känsla av att stå alldeles ensam i något ingen vet hur de ska bemöta. Du kanske går runt och vrider på “varför”, “hur kunde jag missa det”, “kunde jag ha gjort något”. Om du känner igen dig vill vi säga det här direkt: det du bär är en av de tyngsta sorger en människa kan möta, och du ska inte behöva bära den ensam. Här tar vi varsamt upp det som gör den här sorgen så särskild, och vart du som efterlevande kan vända dig.

En sorg olik andra

När chocken börjar lägga sig kommer en sorg som många beskriver som annorlunda än all annan. Den är inte bara saknad, utan en härva av känslor som drar åt olika håll. Det är vanligt att känna:

• skuld, en ändlös genomgång av vad du kunde ha sagt eller gjort
• frågor utan svar, ett “varför” som ingen riktigt kan stänga
• ilska, mot omständigheter, mot vården, ibland mot den som dog
• skam, för att självmord fortfarande är så svårt att tala om
• ensamhet, för att omgivningen ofta inte vet hur de ska närma sig

Allt det här är vanliga och mänskliga reaktioner på en ovanligt svår förlust. Sorgen brukar också beskrivas som randig, känslorna växlar i styrka, och en stund av glädje kan följas av skuld över att du ens kände den. Också det hör till. Du gör inte sorgen fel.

Skulden och de obesvarade frågorna

Av allt det tunga är det ofta skulden som tär mest. Tanken att du borde ha sett, förstått, gjort något annorlunda, kan bli en plåga som snurrar utan slut. Här finns något viktigt att säga, varsamt: en människa i djup psykisk smärta är ofta inte sig själv. Sjukdomen eller det outhärdliga måendet förvränger tankarna på ett sätt som den friska personen, den du kände och älskade, aldrig skulle ha velat. Att du inte kunde stoppa det betyder inte att du svek.

Många efterlevande hittar en viss lättnad i att skilja på två saker: vad som faktiskt hade varit möjligt för dig att göra, och vad du i efterhand önskar att du gjort. De är inte samma sak. Du dömer dig själv utifrån allt du vet nu, men du levde och handlade med det du visste då. Att få hjälp att se den skillnaden, ofta tillsammans med andra som varit med om detsamma, kan vara en av de saker som lättar mest.

Frågan “varför” får man tyvärr sällan ett helt svar på. En del av läkningen ligger i att, väldigt långsamt, kunna leva vidare även utan det fullständiga svaret. Inte för att det inte spelar roll, utan för att du förtjänar ett liv som inte för alltid hålls fast i en fråga som inte går att stänga.

En extra anledning att se om dig själv

En sak vill vi säga med omsorg, inte för att skrämma. Att förlora någon nära i självmord är påfrestande på ett sätt som kan slita hårt på både kropp och psyke, och efterlevande har som grupp en ökad sårbarhet. Sorgen kan ibland bli särskilt långdragen och tung, och den kan väcka eller förvärra eget mående. Det betyder inte att det kommer att gå så för dig, men det betyder att du har all anledning att vara snäll mot dig själv och att ta stöd tidigt, hellre än att vänta tills det blir för tungt.

Märker du att du dras ner i djup nedstämdhet, eller att du själv börjar bära tankar på att inte vilja leva, vänta inte. Ring 1177 för råd, eller Mind Självmordslinjen på 90101, dygnet runt. Vid akut fara, ring 112. Att söka hjälp i det läget är inte svaghet. Det är att ta hand om dig, precis som den du förlorat hade velat att någon gjorde.

Vart du kan vända dig

Du behöver inte gå igenom det här ensam, och det finns stöd särskilt för dig som är efterlevande.

SPES, Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, finns för just den här sorgen. De har jourtelefon, samtalsgrupper och stöd via chatt, och alla som möter dig där har själva mist någon i självmord. Många beskriver att det lättar att tala med någon som förstår inifrån, på ett sätt som omgivningen inte alltid kan.

Vårdcentralen är vägen in till professionell hjälp om sorgen drar med sig ångest, nedstämdhet eller andra besvär. De kan lyssna och lotsa dig vidare till samtalsstöd.

Jourhavande medmänniska och liknande jourer finns att ringa på kvällar och nätter när du bara behöver någon som lyssnar. Många av Svenska kyrkans och andra samfunds präster och själavårdare möter också sorg, oavsett din egen tro.

Har du barn i familjen som också sörjer finns särskilt stöd för barns och ungas sorg, bland annat genom Randiga Huset och BRIS, som även kan hjälpa dig att stötta ett barn. Och på 1177 hittar du fler kontaktvägar och stödlinjer.

Det finns ingen tidsplan för en sådan här sorg, och inget rätt sätt att bära den. Men du förtjänar sällskap i den, och människor vars hela uppgift är att finnas där för någon som befinner sig precis där du är nu.

Vanliga frågor

Är det mitt fel att jag inte kunde stoppa det?

Nej. En människa i djup psykisk smärta är ofta inte sig själv, och tankarna förvränges på ett sätt som inte var den du kände. Att du inte kunde förhindra det betyder inte att du svek. Många efterlevande behöver hjälp att skilja på vad som faktiskt var möjligt och vad de i efterhand önskar, och det är en hjälp du får söka.

Varför känns den här sorgen så annorlunda?

För att den ofta kommer plötsligt och bär med sig skuld, skam, ilska och frågor som annan sorg sällan rymmer i samma grad. Dessutom är självmord fortfarande svårt för omgivningen att tala om, vilket lätt gör sorgen ensam. Att den känns olik all annan sorg är vanligt, inte ett tecken på att du sörjer fel.

Hur lär jag mig leva med ett “varför” jag aldrig får svar på?

Långsamt, och oftast inte ensam. En del av läkningen ligger i att kunna leva vidare även utan det fullständiga svaret, inte för att frågan saknar betydelse, utan för att du förtjänar ett liv som inte för alltid hålls fast i den. Stödgrupper och samtalsstöd kan hjälpa dig dit i din egen takt.

Är det normalt att också känna ilska eller till och med lättnad?

Ja. Sorgen efter ett självmord rymmer ofta motstridiga känslor, också ilska mot den som dog eller en lättnad som genast följs av skuld. Det säger inget fult om dig eller om din kärlek. Det säger att förlusten är komplicerad, vilket den nästan alltid är.

Att leva vidare efter en självmordsförlust kan i början kännas omöjligt, som om vägen framåt försvann tillsammans med den du miste. Men det går, sakta, att bära även det här, och du behöver inte bära det ensam. Du får sörja på ditt eget sätt och i din egen takt, du får lägga ifrån dig en del av skulden som aldrig var din, och du får luta dig mot människor som förstår. Det värsta har redan hänt. Härifrån finns det händer att hålla i. Börja med ett samtal, när du orkar, och låt någon möta dig i sorgen.