Att sörja någon du hade en trasig relation med

Vid akut fara, ring 112. För vårdråd, ring 1177. Bär du tankar på att inte vilja leva kan du när som helst, dygnet runt, ringa Mind Självmordslinjen på 90101 eller chatta med dem på mind.se.

Det finns en sorg som ingen riktigt förbereder dig på. Inte sorgen efter någon du älskade enkelt och helt, utan sorgen efter någon som var svår. En förälder som svek, en partner som sårade, ett syskon ni inte kunde prata med, någon som både fanns där och gjorde ont. När den personen dör väntar du dig kanske en ren sorg, eller ingen alls. I stället kommer något rörigt: saknad och ilska om vartannat, lättnad du skäms över, skuld för det du kände och skuld för det du inte hann säga. Om du känner igen dig vill vi säga det här direkt: en sådan sorg är inte fel, och du är inte kall eller otacksam för att den ser ut som den gör. Den är bara ärligare om hur komplicerad en relation kan vara. Här tittar vi lugnt på den motsägelsefulla sorgen, varför den blir som den blir, och vad du kan göra med den.

Hur den motsägelsefulla sorgen känns

Sorg efter en svår relation följer sällan den enkla berättelsen om saknad. Den är full av känslor som drar åt olika håll, ofta samtidigt, och det är just det som gör den så förvirrande. Vanliga känslor är:

• saknad och ilska om vartannat, ibland i samma ögonblick
• lättnad över att något äntligen är över, följt av skuld för lättnaden
• sorg inte bara över personen, utan över relationen ni aldrig fick
• en känsla av tomhet, eller av att inte känna “tillräckligt”
• ältande kring det som sades eller aldrig sades, det som hände eller aldrig hann läka

Att känna flera av de här sakerna på en gång är inte ett tecken på att du sörjer fel. Motstridiga känslor hör till sorgen, och de blir bara fler och starkare när relationen i sig var trasig. Skuld och lättnad kan rymmas i samma bröst utan att det säger något fult om dig.

Varför sorgen blir så rörig

När en relation har varit svår sörjer du egentligen två saker på en gång. Du sörjer personen som dog, men också allt det som relationen aldrig blev: försoningen som uteblev, förälskelsen som svalnade, föräldern du behövde men inte fick. Det är en dubbel förlust, och den ena delen får sällan plats i hur omgivningen pratar om sorg.

Lättnaden har också en logik. Har någon belastat ditt liv, sårat dig eller krävt mer än du orkade, är det inte konstigt att en del av dig andas ut när det tar slut. Det betyder inte att du önskade personen död eller att du saknar hjärta. Det betyder att du burit något tungt länge. Men eftersom omgivningen förväntar sig ren sorg blir lättnaden svår att säga högt, och det som inte får sägas blir lätt till skam.

En särskild tyngd lägger sig om relationen rymde svek, övergrepp eller ett missbruk som präglade allt. Då kan sorgen bli både mer motsägelsefull och mer långvarig, och tankarna fastnar gärna i “hade jag kunnat göra något annorlunda?”. Den frågan har sällan ett svar som lättar, men den är mänsklig, och du är inte ensam om att gå runt i den.

När skulden blir för tung

För många är det skulden som gör den här sorgen så svårbärad. Skuld över att vara lättad. Skuld över att inte sörja “rätt”. Skuld över ilskan, eller över att du inte hann säga det du ville. Och just skuld och skam har en tendens att kapsla in oss, blockera andra känslor och få oss att tiga, vilket gör att sorgen står stilla i stället för att röra på sig.

Om skulden eller tomheten växer sig så tung att den färgar allt, eller om du märker att orken att leva vidare sviktar, ta det på allvar. Då handlar det inte längre bara om en rörig sorg, utan om ditt mående här och nu. Ring 1177 för råd, eller Mind Självmordslinjen på 90101 om tankarna kretsar kring att inte vilja leva. Du behöver inte ha rett ut dina känslor först för att förtjäna stöd.

Vad du kan göra

Det första steget är ofta att ge dig själv lov att känna allt. Du behöver inte välja mellan sorg och ilska, mellan saknad och lättnad. De får finnas samtidigt, och de gör dig inte till en dålig människa. Att sluta slåss mot de “förbjudna” känslorna brukar i sig lätta en del av trycket.

Försök att säga det högt till någon. Det här är en sorg som frodas i tystnad, just för att den känns för rörig eller för skamlig för att dela. Men att sätta ord på den, för en vän som inte dömer, en stödlinje eller en samtalskontakt, brukar lätta mer än man tror. Du behöver inte presentera en prydlig berättelse. Du får säga “jag vet inte vad jag känner”, för det är ofta sanningen.

Och fastnar du i skuld, ältande eller en tomhet som inte vill släppa, vänd dig till en vårdcentral. De kan lyssna och lotsa dig vidare till samtalsstöd. Ibland behöver man hjälp att bearbeta inte bara förlusten, utan hela den trasiga relationen och allt den bar med sig. Det finns terapiformer för precis det. Att söka hjälp är inte att förstora din sorg eller göra den till mer än den är. Det är att ta hand om dig som lever vidare med den.

Vanliga frågor

Är jag en dålig människa som känner lättnad?

Nej. Lättnad är en vanlig och fullt mänsklig reaktion när en relation har varit tung, smärtsam eller krävande. Den säger inget om din värme eller om hur mycket du brydde dig, bara att du burit något svårt. Lättnad och sorg utesluter inte varandra.

Varför sörjer jag någon som sårade mig?

För att du inte bara sörjer personen, utan också relationen ni aldrig fick och allt som aldrig hann läka. Man kan sakna någon, vara arg på dem och sörja det som uteblev, allt på samma gång. Den blandningen är vanligare än du tror.

Är det fel att inte känna så mycket sorg?

Nej. Sorg behöver inte se ut som tårar och saknad. Ibland kommer den som tomhet, bedövning eller ingenting alls, särskilt när relationen var komplicerad. Att inte känna “tillräckligt” är också ett sätt att sörja, inte ett bevis på att du är kall.

Hur pratar jag om en sorg som är så rörig?

Börja med någon som inte kräver en prydlig berättelse, gärna en stödlinje eller en samtalskontakt. Du får säga att känslorna spretar och att du inte vet vad du känner. Att säga det högt brukar lätta, och det är ofta första steget ut ur tystnaden.

Att sörja någon som var svår att älska är att bära en sorg med dubbel botten, full av känslor som inte borde få plats samtidigt men ändå gör det. Den är inte mindre verklig för att den är rörig, och du är inte sämre för att din sorg inte ser ut som andras. Du får känna allt på en gång, du får vara lättad och ledsen och arg, och du får be om hjälp att reda i det. Den motsägelsefulla sorgen förtjänar lika mycket omsorg som den enkla. Och du behöver inte reda ut den ensam.