När det gör ont och ingen tror dig – om kvinnors smärta i vården

Du har sökt vård för smärta som tar över din vardag. Och i stället för att bli utredd får du höra att det nog är stress, att du borde lära dig att slappna av, eller frågor om hur du mår psykiskt. Du går därifrån utan svar, men med en ny tvivlande röst i huvudet: tänk om jag överdriver? Tänk om det är jag det är fel på? Många kvinnor känner igen den känslan, att behöva kämpa för att bli trodd om sin egen kropp. Det här är inte bara frustrerande, det sliter på både hälsan och självkänslan. Den här artikeln handlar om varför det blir så här, vad det gör med en, och hur du kan stå på dig och ta dig vidare. Det här är inte din inbillning.

Hur det kan ta sig uttryck

Att inte bli trodd om sin smärta visar sig på olika sätt, ofta subtilt. Du känner kanske igen något:

• att din smärta tonas ner: “så ont kan du väl inte ha”
• att besvären förklaras med stress eller psykiskt mående innan kroppen utretts
• att du får rådet att slappna av eller “lära dig leva med det”
• att du behöver söka om och om igen innan något händer
• att du börjar tvivla på dig själv och tona ner din egen smärta
• att du drar dig för att söka vård igen, av rädsla för att inte bli tagen på allvar

Forskning vid Kunskapscentrum jämlik vård i Västra Götalandsregionen visar att det här inte är inbillning eller enskilda otursträffar. Kvinnor med smärta beskrivs oftare som känsliga eller gnälliga, får i högre grad frågor om sitt psykiska mående, behandlas oftare med psykofarmaka och får oftare rådet att sätta gränser, medan män i högre grad får smärtlindring. Att du upplevt något liknande är alltså en del av ett mönster, inte ett tecken på att du är överkänslig.

Varför det blir så här

Det här är viktigt att förstå, för det flyttar skulden från dig själv till där den hör hemma: i mönster och föreställningar, inte i din kropp eller ditt psyke. Länge byggde medicinsk forskning och kunskap mest på män, vilket gör att kvinnors symtom, sjukdomar och reaktioner på behandling är sämre kartlagda. Sjukdomar som främst drabbar kvinnor, som endometrios och vissa långvariga smärttillstånd, har historiskt varit underutforskade, underdiagnostiserade och underbehandlade.

Till det kommer normer. Forskningen pekar på att skillnaden i bemötande inte handlar om att kvinnor faktiskt har “mindre” ont, utan om starka föreställningar i samhället om hur kvinnor och män är eller borde vara. När en kvinna uttrycker smärta tolkas det lättare som känslosamhet, medan samma uttryck hos en man lättare tolkas som ett tecken på något allvarligt. Resultatet kan bli att kvinnor behöver uttrycka mer smärta för att få samma utredning och behandling. Inget av det här är ditt fel, och det betyder inte att din smärta är mindre verklig.

Det är värt att säga tydligt: det här handlar inte om att vårdpersonal vill illa. De allra flesta gör sitt bästa för sina patienter. Problemet ligger i omedvetna mönster och kunskapsluckor som påverkar bemötandet utan att någon avser det. Att se det så gör det lättare att möta vården som en plats du har rätt till hjälp från, snarare än en motståndare.

Vad det gör med en

Att gång på gång inte bli trodd sätter spår, och det är värt att ta på allvar. När din egen upplevelse av din kropp ständigt ifrågasätts av andra är det lätt att till slut börja tvivla själv. Du kanske tonar ner din smärta, skjuter upp att söka, eller anstränger dig för att inte verka gnällig. Den mentala bördan av att hela tiden behöva bevisa att du har ont, ovanpå själva smärtan, är tung i sig.

Det kan också väcka en känsla av ensamhet och maktlöshet, och för en del nedstämdhet eller oro. Om du känner att kampen för att bli tagen på allvar tär på ditt mående, så är det en helt rimlig reaktion på en orimlig situation, inte ett tecken på svaghet. Och det är i sig ett skäl att söka stöd, både för kroppen och för måendet.

Hur du kan stå på dig

Du ska inte behöva strida för att bli trodd, men tills vården är jämlik kan några konkreta saker stärka din ställning. Det första är att veta att din upplevelse är giltig. Du är den som känner din kropp, och din smärta är verklig oavsett om den syns på ett prov.

Praktiskt kan du göra flera saker. Förbered dig inför besöket genom att skriva ner din smärta: var den sitter, hur den känns, hur länge den hållit på, vad den hindrar dig från att göra och hur den påverkar din vardag. Konkreta beskrivningar är svårare att avfärda. Be att få dina besvär och din bedömning antecknade i journalen, du har rätt att få din åsikt noterad där, även om du och läkaren inte är överens. Be också om begriplig information om vad nästa steg är, och om vad ett visst besked grundar sig på.

Får du inte gehör har du rätt att söka dig vidare. Du kan byta vårdcentral, och du kan söka en ny läkare för en ny bedömning, ibland genom egenremiss. Vid livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom har du dessutom en lagstadgad rätt till en ny medicinsk bedömning, en så kallad second opinion, via patientlagen. Det kan också hjälpa att ta med en närstående till besöket, både som stöd och som ett extra vittne. Och är du missnöjd med hur du blivit bemött kan du vända dig till patientnämnden i din region, som är fristående från vården och kostnadsfri.

Slutligen, glöm inte stödet för dig själv mitt i allt detta. Att leva med smärta som inte tas på allvar tär, och du förtjänar hjälp även med den bördan. Du kan prata med en kurator eller psykolog, vända dig till en vårdcentral, eller ringa 1177 för råd om vart du ska vända dig. Att söka stöd för måendet betyder inte att smärtan “är psykisk”. Det betyder att hela du förtjänar omsorg.

Vanliga frågor

Inbillar jag mig, eftersom proverna inte visar något?

Nej. Att ett prov eller en undersökning inte ger svar betyder inte att din smärta inte finns, bara att orsaken ännu inte hittats. Många verkliga tillstånd syns inte på rutinprover. Du känner din kropp, och din upplevelse är giltig.

Är det lönt att söka igen om jag redan blivit avfärdad?

Ja. Du har rätt att söka på nytt, att byta vårdcentral och att söka en annan läkare för en ny bedömning. Ge inte upp för att ett besök inte ledde någon vart. Att vara uthållig är tyvärr ibland en del av att få rätt hjälp, även om det inte borde behöva vara så.

Hur säger jag ifrån utan att uppfattas som besvärlig?

Du har rätt att ställa frågor och be om saker, och det gör dig inte besvärlig. Du kan be att få din åsikt antecknad i journalen, fråga vad ett besked grundar sig på, och be om begriplig information om nästa steg. Konkreta, lugna frågor är svårare att avfärda än känslor.

Vart vänder jag mig om jag känner mig dåligt bemött?

Du kan vända dig till patientnämnden i din region, som är fristående från vården och kostnadsfri, för att framföra dina synpunkter. Du kan också be om en ny läkare eller en ny bedömning. Och behöver du stöd för hur situationen påverkar ditt mående kan du ringa 1177 för råd.

Att leva med smärta är tungt nog i sig. Att dessutom behöva kämpa för att bli trodd om den är en börda du inte borde behöva bära, och om du gör det är det inte för att något är fel på dig. Din smärta är verklig, din upplevelse är giltig, och du har rätt att bli tagen på allvar, att söka dig vidare och att få stöd både för kroppen och för måendet. Att skriva ner din smärta och be om att den antecknas är ett litet men verkligt första steg, och du behöver inte bära det här ensam.