Varför tar fler män sina liv? – bakom siffran 70 procent

Det är en siffra som ofta nämns i förbigående: ungefär sju av tio som tar sitt liv i Sverige är män. Bakom den siffran finns inga abstraktioner, utan söner, pappor, bröder, vänner och kollegor – människor som de flesta uppfattade som någorlunda välfungerande ända in i det sista. Att fler män dör i självmord är välkänt, men varför det är så pratas det sällan om, och ännu mer sällan på ett sätt som känns tryggt att lyssna på. Den här texten tittar lugnt på vad siffran säger, på de möjliga förklaringarna bakom den, och på det som faktiskt ger hopp: vad som händer när män söker hjälp.

Vad siffran faktiskt säger

Varje år dör omkring 1 500 personer i Sverige i självmord, och en klar majoritet av dem är män. Andelen har legat ganska stabilt kring sjuttio procent under lång tid. Bland yngre är självmord till och med en av de vanligaste dödsorsakerna för män.

Risken är inte jämnt fördelad över livet. För män ökar den med åldern och är som allra högst bland de äldsta, och särskilt utsatta är män på landsbygden. Samtidigt finns en svår och viktig nyans: fler kvinnor än män gör självmordsförsök och vårdas för självskada, men fler män dör. Det är den här skillnaden som brukar kallas könsparadoxen, och den säger något om var stödet behöver sättas in.

Könsparadoxen, utan att tävla

Innan vi går vidare är det värt att stanna vid en sak. Att den här texten handlar om män betyder inte att kvinnors lidande väger lättare. Psykisk ohälsa, självskada och självmordstankar drabbar människor av alla kön, och det är ingen tävling i vem som har det svårast. Att förstå varför just männens dödlighet är så hög handlar inte om att ställa grupper mot varandra, utan om att kunna rädda fler liv.

Med det sagt: att fler kvinnor söker vård och gör försök, medan fler män dör, pekar mot att män i högre grad bär sitt lidande i tystnad och kommer i kontakt med hjälp för sent, eller inte alls. Det är där mycket av förklaringen finns.

Möjliga förklaringar

Det finns inte en enda orsak, utan flera faktorer som samverkar. Forskning och faktasammanställningar lyfter framför allt det här:

• Män söker hjälp senare, eller inte alls. Många män vänder sig till vården för kroppsliga besvär men drar sig för att söka för psykiskt lidande. I en avhandling från Sahlgrenska akademin tyckte fyra av tio män med depressionssymtom inte att de behövde vård, mot drygt två av tio kvinnor.
• Depression syns annorlunda. Hos män döljer sig nedstämdhet oftare bakom irritation, ilska, kroppsliga symtom eller alkohol, vilket gör att den missas, både av omgivningen och av mannen själv.
• Mansrollen. En seg föreställning säger fortfarande att en “riktig” man klarar sig själv och inte belastar andra. Många har aldrig tränats i att sätta ord på hur de mår, vilket gör tröskeln till att be om hjälp hög.
• Förluster och påfrestningar. Skilsmässa, arbetslöshet, ekonomiska problem och skuldsättning tycks slå hårdare mot mäns mående, och den växande ensamheten bland män förstärker bilden.
• En snabbare process. Hos män är vägen från tanke till handling oftare mer impulsiv, vilket lämnar mindre tid för omgivningen att hinna fånga upp.

Det viktiga att höra är att inget av det här är ödesbestämt, och inget av det är ett karaktärsfel. Det är mönster, normer och livsomständigheter – sådant som går att förändra, och sådant som hjälp och samtal kan bryta.

Vad som händer när män söker hjälp

Här finns det som ger hopp. Självmordstankar är nästan alltid kopplade till ett tillstånd som går att behandla. Vid de allra flesta självmord finns en obehandlad psykisk ohälsa med i bilden, oftast depression eller beroende, och bådadera går att få hjälp med. Att må så dåligt att man inte vill leva är dessutom oftast ett kristillstånd, inte ett permanent tillstånd. Känslan känns evig när den är som värst, men den klingar av, särskilt med stöd.

När en man väl tar steget och söker hjälp spelar det första mötet stor roll. Ett gott bemötande gör det lättare att våga söka igen, och vägen vidare öppnar sig ofta snabbare än man trott. Depression behandlas bland annat med samtalsterapi som KBT, som finns både hos behandlare och som internetbehandling via 1177, och ibland i kombination med läkemedel. Att söka är inte ett nederlag. Det är det modigaste och mest verkningsfulla en man kan göra för sig själv.

Om du själv bär på mörka tankar

Om du känner igen dig, och tankarna har börjat bli mörka, vill vi säga en enda sak först: du behöver inte vara ensam med det här, och det finns hjälp som vill dig väl. Du behöver inte ha bestämt dig för något, och du behöver inte ens kunna förklara varför. Det räcker att höra av dig.

Du kan ringa eller chatta anonymt med Mind Självmordslinjen på 90101, dygnet runt, alla dagar. Du kan vända dig till en vårdcentral eller en psykiatrisk öppenvårdsmottagning, och vid akut fara ringer du 112. Vill du bara ha råd om vart du ska vända dig kan du ringa 1177. Det första samtalet är ofta det svåraste, och samtidigt det som lättar mest.

Om du är orolig för en man i din närhet

Många drar sig för att fråga rakt ut, av rädsla för att “väcka” något eller säga fel. Men att fråga någon om hen har tankar på att ta sitt liv ökar inte risken. Tvärtom kan en rak och omtänksam fråga vara en lättnad, ett tecken på att någon ser och orkar höra.

Du behöver inte ha rätt ord. Det räcker att säga att du märkt att hen verkar ha det tungt, att du bryr dig, och att fråga hur hen faktiskt mår. Lyssna utan att laga eller släta över. Erbjud dig att hjälpa till att ta kontakt med vården, eller att följa med. Och var uppmärksam även när någon som mått dåligt länge plötsligt verkar mycket lättare – det kan ibland vara ett tecken att ta på allvar, inte bara en lättnad.

Vanliga frågor

Är det farligt att fråga en man om självmordstankar?

Nej. Att fråga planterar inte en idé och ökar inte risken. För många är det en lättnad att någon vågar ta upp det, och frågan kan bli en öppning till att börja prata och söka hjälp.

Betyder en stabil fasad att allt är bra?

Inte nödvändigtvis. Många män fungerar utåt – sköter jobb och familj – ända in i det sista, just för att lidandet bärs i tystnad. Hur någon ser ut på utsidan säger inte allt om hur det är på insidan.

Går det att må så dåligt och ändå bli bra igen?

Ja. Självmordstankar är oftast del av ett kristillstånd som går över, och den underliggande ohälsan, som depression eller beroende, går att behandla. Många som varit nära att ge upp lever vidare ett gott liv efteråt.

Varför ska just män uppmärksammas särskilt?

Inte för att andra räknas mindre, utan för att män är kraftigt överrepresenterade bland dem som dör och samtidigt söker hjälp i lägre grad. Att förstå varför är ett sätt att nå dem som annars riskerar att falla mellan stolarna.

Siffran sjuttio procent är tung, men den är inte ett öde. Bakom den finns mönster vi börjar förstå allt bättre, och kunskap som kan rädda liv. Det mesta av det som driver den handlar om tystnad – om att inte söka, inte berätta, inte bli frågad i tid. Och tystnad går att bryta, med ett samtal, en fråga, ett första steg. Vare sig det gäller dig själv eller någon du bryr dig om finns det hjälp som inte dömer, och du behöver inte bära det ensam.