Fight, flight, freeze och fawn – nervsystemets fyra försvar

De flesta har hört talas om kamp eller flykt. Färre känner till att det finns fler lägen, och att de inte är något du väljer. De sköts av det autonoma nervsystemet, samma system som styr hjärtslag och andning, och de går igång snabbare än tanken hinner med.

Det som är värt att veta är det här: efter långvarig stress eller trauma kan systemet fastna. Försvaren slår då på i lägen som inte är farliga – på ett möte, i en relation, i ett kassakö. Det känns som en personlighetsbrist. Det är det inte (van der Kolk, 2014).

Kort om systemet bakom

Det autonoma nervsystemet har två grundlägen. Det sympatiska mobiliserar: puls upp, muskler spända, energi tillgänglig. Det parasympatiska bromsar: vila, matsmältning, återhämtning.

Enligt Stephen Porges polyvagala teori har bromsen dessutom två olika funktioner (Porges, 2011). Den ena hänger ihop med trygghet och social kontakt – rösten blir mjukare, ansiktet mer levande, det går att vara nära någon. Den andra är ett mycket äldre nödläge: total nedstängning.

Fyra försvar bygger på de här komponenterna.

Fight – att gå till attack

Det sympatiska systemet drar igång och gör kroppen redo för konfrontation. Adrenalin, höjd puls, spända muskler, smalnat synfält. Tänkandets långsammare delar tonas ner, eftersom de tar för lång tid när något är på väg mot dig.

Hur det syns i vardagen: kort stubin, irritation som kommer från ingenstans, att bli hård i tonen innan du hunnit tänka, en känsla av att ständigt vara redo för bråk – också bland människor du tycker om.

Det tolkas ofta som ilskeproblem. Oftare är det ett larmsystem som står på för högt.

Flight – att komma undan

Samma påslag, annan riktning. Kroppen vill bort.

Hur det syns i vardagen: att undvika platser, samtal eller människor. Rastlöshet. Att aldrig kunna sitta stilla. Att fylla varje timme med saker, ibland just för att slippa känna efter (Levine, 1997).

Flykt behöver alltså inte se ut som flykt. Ett överfullt schema kan vara samma sak.

Freeze – att stelna

När varken kamp eller flykt går att genomföra tar ett äldre system över. Kroppen immobiliseras. Pulsen kan sjunka, andningen bli ytlig, och många beskriver en känsla av att befinna sig bakom glas – dissociation (Porges, 2011; van der Kolk, 2014).

Hur det syns i vardagen: att stänga av känslomässigt, att inte kunna fatta beslut, att bli tom mitt i ett bråk, kronisk trötthet, att tid och rum blir suddiga.

Det uppfattas ofta som passivitet eller ointresse. Det är ett skyddsläge som utlöses när ingen utväg finns.

Fawn – att blidka

Det fjärde försvaret beskrevs senare än de andra, framför allt av Pete Walker i arbete med komplex PTSD (Walker, 2013). Det är vanligast hos personer som utsatts för hot av någon de var beroende av – i barndomen eller i en nära relation.

Strategin är social: du hanterar hotet genom att göra dig ofarlig och oumbärlig. Ler, håller med, läser av, avleder, ger efter. Man kan säga att systemet för social kontakt används i självförsvar i stället för i närhet.

Hur det syns i vardagen: svårt att säga nej, konflikträdsla, att alltid sätta andras behov först, att tappa bort vad du själv tycker, att be om ursäkt reflexmässigt.

Det belönas ofta av omgivningen – du uppfattas som lätt att ha att göra med. Priset betalas inåt, i utmattning och i en gradvis förlorad känsla för var du slutar och andra börjar.

Varför försvaren fastnar

Ett friskt nervsystem växlar. Det aktiverar när något händer och lugnar när det är över.

Vid upprepad eller långvarig utsatthet slipas den växlingen ner. Systemet börjar tolka mer som hot och tar längre tid på sig att komma tillbaka. Resultatet blir att gamla, en gång livsnödvändiga reaktioner dyker upp i situationer där de inte behövs (van der Kolk, 2014).

Det förklarar också varför “skärp dig” aldrig fungerar. Reaktionen sker under nivån för viljestyrning.

Vad som hjälper

Känn igen läget först. Fråga dig vilket av de fyra som är i gång just nu. Att kunna sätta ord på det – “det här är freeze, inte lathet” – tar bort en del av skammen och gör det lättare att hantera.

Jordning vid freeze och dissociation. Sinnen och kropp: fötterna mot golvet, något kallt i handen, namnge fem saker du ser. Målet är att skicka trygghetssignaler till ett system som fastnat i nedstängning.

Rörelse vid flight och fight. Kroppen är mobiliserad, och energin behöver ta vägen någonstans. Snabb promenad, trappor, något fysiskt.

Långsam utandning i alla lägen. Utandning längre än inandning aktiverar bromsen.

Trygga relationer. Det som återställer systemets flexibilitet mest tillförlitligt är återkommande erfarenheter av att vara nära någon utan att något farligt händer (Porges, 2011).

Professionell hjälp om det är envist. Traumafokuserad KBT, EMDR och kroppsorienterade metoder finns och har stöd. Börja med vårdcentralen eller en stödlinje om du inte vet vart du ska vända dig.

Vanliga frågor

Kan man ha flera av responserna?

Ja, det är regel snarare än undantag. Många har en huvudstrategi och växlar till en annan när den första inte fungerar – vanligt är att gå från fawn till freeze, eller från fight till nedstängning.

Betyder det att jag har PTSD om jag känner igen mig?

Nej. Alla har de här försvaren, och de går igång ibland hos alla. Det är först när de dominerar vardagen och begränsar ditt liv som det är värt att utreda vidare.

Är fawn samma sak som att vara snäll?

Nej. Snällhet är ett val du kan stå för. Fawn är en reflex som slår på när du känner dig otrygg, och den brukar följas av tomhet eller irritation efteråt.

Går det att träna upp nervsystemet igen?

Ja, men långsamt och mest genom upprepning – många små erfarenheter av trygghet, inte en stor insikt. Det är också därför behandling ofta tar tid utan att det betyder att den inte fungerar.