"Skärp dig" – hur pojkar lär sig att inte känna

Du minns kanske orden, eller känslan av dem. Det skrapade knäet och ett “det där var väl inget”. Tårarna som skulle sväljas innan någon såg dem. “Stora pojkar gråter inte.” “Skärp dig.” “Bit ihop.” För många pojkar kommer de tidigt, och nästan alltid i välmening – som ett sätt att göra dem tåliga inför en hård värld. Men över tid lär de också något annat: att vissa känslor är till för att tryckas undan, inte kännas. Den här texten handlar om hur pojkar formas att inte känna, varför det sker, och vad det kan kosta långt senare i livet – men också om att det går att lära om.

Vad pojkar lär sig tidigt

Mycket av ett känsloliv grundläggs i det små, långt innan man har ord för det. Och pojkar och flickor möts ofta av olika förväntningar på vad de får visa. Traditionella mansideal betonar styrka, handlingskraft och att klara sig själv, medan sårbarhet och att prata om sina känslor lätt uppfattas som något som hör till det “omanliga”.

Budskapen behöver inte sägas rakt ut för att gå fram. De finns i tonfall, i blickar, i vad som möts med beröm och vad som möts med tystnad. Med tiden lär sig många pojkar något i stil med:

• att gråt är pinsamt och bör döljas
• att rädsla och osäkerhet är svaghet
• att ilska är den känsla som är mest tillåten att visa
• att man inte ska klaga eller “göra en grej” av att må dåligt
• att en riktig kille fixar det själv

Inget av det här lärs ut av elaka skäl. Det förs vidare, generation efter generation, ofta av människor som själva fick lära sig samma sak. Men det betyder inte att det är gratis.

Vad det kostar senare

När en del av känslolivet tidigt möts med motstånd kan just de känslorna bli något främmande – något som känns ovälkommet eller svårt att ens känna igen. Som vuxen kan det visa sig på flera sätt.

Många män får svårt att sätta ord på vad de känner. Inte för att känslorna saknas, utan för att övningen aldrig kom. Det märks i nära relationer, där en partner kan efterlysa något som mannen själv inte riktigt når fram till. Det märks i vänskaper som hålls på ytan, och i en ensamhet som växer när ingen riktigt vet hur man har det.

Det märks också i hälsan. Nedstämdhet som aldrig fått ett namn kan ta sig uttryck som irritation, kroppsliga besvär eller en ökad konsumtion av alkohol – sätt att döva snarare än att känna. Och eftersom att be om hjälp kan upplevas som en statusförlust dröjer många män med att söka, eller söker inte alls. I en avhandling från Sahlgrenska akademin tyckte fyra av tio män med depressionssymtom inte att de behövde vård. Internationell forskning kopplar just den starka självtilliten – att till varje pris klara sig själv – till sämre psykisk hälsa.

Det här är inte en uppgörelse med att vara man, och inte ett påstående om att män har det värre än andra. Det är bara en ärlig titt på vad ett begränsat känslospråk kan kosta, så att det går att göra något åt.

Att lära om – det är aldrig för sent

Det hoppfulla är att känslor inte är en medfödd talang som man antingen har eller inte. De är mer som ett språk, och språk går att lära sig i vuxen ålder, även om man fått en sen start. Forskning pekar på att när de gamla normerna luckras upp, och män ges utrymme att uttrycka hur de mår, mår de också bättre.

Du behöver inte göra om dig själv. Det räcker att börja smått:

• Sätt ord på det enkla. Nästa gång något skaver, prova att benämna det tyst för dig själv: trött, less, orolig, tom. Att namnge en känsla är ofta första steget till att förstå den.
• Säg en mening till någon. “Jag har inte mått så bra på sistone” räcker som början. De flesta blir inte belastade, utan glada över förtroendet.
• Låt en relation bli lite djupare. Du behöver inte många. En person du vågar vara ärlig med gör stor skillnad.
• Sök stöd när det tynger. En vårdcentral kan hjälpa dig vidare, och vill du bara ha råd om vart du ska vända dig kan du ringa 1177. Depression och nedstämdhet går att behandla, bland annat med samtalsterapi.

Att söka hjälp eller sätta ord på hur du mår är inte ett tecken på svaghet. Det är en färdighet, och ett mod, som ingen lärde dig som barn men som du kan ge dig själv nu.

Vanliga frågor

Är det för sent att förändra det här som vuxen?

Nej. Att känna igen och uttrycka känslor är något man kan träna upp i alla åldrar. Många märker att det blir lättare ganska snabbt när de väl börjar, även om det känns ovant i början.

Betyder det att mina föräldrar gjorde fel?

Inte nödvändigtvis. De flesta förde vidare det de själva lärt sig, ofta i tron att de gjorde sina barn starkare. Att se mönstret handlar inte om att lägga skuld, utan om att kunna välja något annat framåt.

Jag känner faktiskt inte vad jag känner – är det något fel på mig?

Nej. Att ha svårt att sätta ord på sina känslor är vanligt, särskilt om man tidigt lärt sig att lägga locket på. Det går att öva upp, och en samtalskontakt kan hjälpa till att hitta orden.

Är inte en del tuffhet bra att ha?

Jo, att kunna bita ihop när det behövs är en styrka. Det som kostar är när det blir det enda verktyget, så att inget annat får plats. Målet är fler verktyg, inte att lägga undan det du redan har.

“Skärp dig” och “bit ihop” var aldrig elaka ord. De var en sorts kärlek, klädd i den tids språk då de sades. Men du är inte längre pojken som måste svälja tårarna för att duga. Det går att lära sig känna, sätta ord och be om sällskap i det som är tungt – lite i taget, i din egen takt. Och det är aldrig för sent att börja.